Stefan Bergmark har gett ut sin tredje krönikesamling. Foto: Privat

Stefan Bergmark har gett ut sin tredje krönikesamling. Foto: Privat

Verklighet och drömmar samlade

SOFIELUND. Rapport från verkligheten samt en och annan dröm. Så heter Stefan Bergmarks tredje krönikesamling, som tar avstamp i hans vardag.

Vad anspelar titeln på?
– Det är min verklighet, som tar avstamp i min vardag, och en och annan dröm. Drömmarna har ett visst utopiskt inslag. Det är vänsterpolitiskt, men ur ett personligt perspektiv.

Du tar upp en del samhällsfrågor i dina krönikor, eller hur?
– Ja, varje kapitel har ett tema, till exempel arbetslinjen som handlar om vad arbete är. Rapporter från asfalten tar upp olika sidor om Malmö, hur Malmö framstår i media samt drömmarnas stad och mardrömmarnas. Kapitlet Från den egna härden tar avstamp i familjelivet.

Du har ju gett ut fler krönikesamlingar.
– Ja, det här är min tredje. De andra två heter Rapporter från den här sidan planeten och Rapporter från ställen jag brukar hänga på. Jag har varit krönikör sedan 1998. Jag har jobbat på en mängd tidningar, bland annat på Skånemedia, Västerbottenkuriren och skånska Dagbladet.

Vad är det bästa med att vara krönikör?
– Det är friheten, att man inte är bunden till partipolitik eller ämnesval. På det viset är det ett fritt sätt att skriva. Jag har skrivit rätt fritt, men som krönikör är det lätt att tycka för tyckandets skull, att det blir konfliktinriktat och provocerande. Jag tror att det är lätt att bli fångad av sitt eget tyckande.

Blir krönikor inte lätt daterade?
– Jo, i Rapporter från verkligheten har jag samlat krönikor från fem års tid. Jag försöker släppa en ny samling var femte år. Jag har valt de tidlösa krönikorna.

Har krönikörens roll förändrats under de här åren?
– Ja. Dels har krönikorna blivit kortare. När jag började var de på 4000 tecken, nu på 3000. Arvodet har inte bara stått stilla, utan faktiskt blivit mindre. Jag har specialiserat mig på mediekolumner, men allmänt har krönikor blivit mer konfliktsökande och spetsiga. De stora stjärnorna, de som drar mest klick, är ledarskribenterna. Det hade man inte trott för tio år sedan. Jag kan sakna det lite mer kåserande. Kåseriet har nästan helt försvunnit, nu ska man tycka hela tiden.

Har du själv en kåserande stil?
– Ja, det kan man säga, men med ett politiskt perspektiv.

Publicerad 19 January 2016 11:27