Varje dag innebär fortsatt kamp mot tvångsbeteende och ätstörningar för Andreas Strömblad. Nu har han skrivit en bok om denna kamp,

Varje dag innebär fortsatt kamp mot tvångsbeteende och ätstörningar för Andreas Strömblad. Nu har han skrivit en bok om denna kamp, "Ett helvete är också ett liv". Foto: Markus Celander

Andreas i krig mot sig själv

Kämpar mot tvång och ätstörningar varje dag

Av
Markus Celander

LIMHAMN. Större delen av sitt 24-åriga liv har Andreas Strömblad plågats av tvångsbeteende och ätstörningar. Hans dagboksanteckningar blev stommen till boken "Ett helvete är också ett liv", som släpptes nyligen.
– Jag hoppas att jag med min bok kan få dem som lider i tysthet att söka hjälp.

Andreas Strömblad slår sig ned på en av bänkarna på RF Bergs plats. Limhamn är hemma numera, berättar han.
– Jag växte upp på Kastanjegården, vid Lindängen, men flyttade hit för några veckor sedan.

Han är inlagd på en sluten avdelning för personer med ätstörningar, och har fått permission för att kunna göra denna intervju, förklarar han.

24 år gammal har han plågats av ätstörningar halva livet. En ofri tillvaro som han skildrar i sin bok, självbiografin ”Ett helvete är också ett liv”. Den kom ut för några veckor sedan, och har fått en del uppmärksamhet.

– Det är inte så ofta man hör om killar med ätstörningar. Jag vill visa att vi finns.

Egentligen har hans historia ingenting med en hamster att göra, men – allt började med en hamster, förklarar Andreas Strömblad.
– Jag fick en när jag var åtta år, blev väldigt fäst vid den och pysslade om den mycket. Jag hade inte så många vänner.

När hamstern dog två år senare fick han svåra skuldkänslor – det var hans fel att den dog eftersom han inte tagit hand om den ordentligt.
– Men det hade jag ju. Hamstrar blir bara inte så gamla. Två år, på sin höjd.

Han fick en ny hamster kort därpå. Denna skulle han inte ”missköta”. Och det är nu som allt tar fart – det är nu som Andreas, utan att han själv inser det, börjar utveckla ett gravt tvångsbeteende.

Komplicerat nät

Han väver ett komplicerat nät av obehagliga tanketrådar som på ett orimligt sätt är knutna till allt han tänker och gör. En vanlig handling, vilken som helst – att släcka en lampa, att gå över en tröskel – upprepar han tills det ”känns rätt”.

Syftet med detta är att lindra ångestkänslorna inför en osäker tillvaro, att skaffa sig kontroll över en tillvaro som ingen människa kan kontrollera. Men detta inser så klart inte den tioårige Andreas.

Däremot känner han att något är fel – lyder han inte sina tvångstankar blir han fruktansvärt orolig då han känner att konsekvenserna blir katastrofala, inte bara för hamstern, utan för allt och alla som han håller av.

Tvånget fanns med honom överallt, hela tiden. När han läste var han tvungen att räkna alla ord i meningarna, och alla bokstäver i orden. Vad gäller hamstern så städade han buren flera gånger i veckan, kollade vattnet flera gånger om dagen, bytte maten jämt och kontrollerade fönster och dörrar så att ingen skulle kunna ta sig in i bostaden och stjäla hamstern.

Siffran fem blev plötsligt viktig. När tvångsbeteendet attackerade skulle upprepningarna ske fem gånger.
– När jag, till exempel, bytte vatten till hamstern, så var jag tvungen att ta av och på vattenbehållaren från buren fem gånger.

Varför fem?
– Ingen aning. Det kändes rätt med fem gånger, det är allt jag kan säga. Det kändes rätt.

Ingen förklaring

Det finns ingen förklaring till siffran fem, den symboliserar ingenting, menar Andreas Strömblad.
– Tvångsbeteende är inget man kommer till rätta med genom att söka efter något fel i barndomen. Jag hade en bra och kärleksfull uppväxt.

– Det är märkligt. Jag har aldrig trott på magi, jag är inte alls den typen, och ändå fastnade jag i ett sådant beteende. Om det är ologiskt för mig, om det är svårt för mig att förstå detta, hur svårt är det då inte för andra.

Hur förhindrar du att något hemskt händer din mor genom att tända och släcka en lampa fem gånger?
– Exakt. Hur går det ihop?

Vad sa dina kompisar när du höll på så där?
– Jag hade bara ett fåtal vänner, men jag drog mig undan dem. Jag kände inte att jag var värd dem.

Många tvångsneurotiker blir skickliga på att dölja sitt tvångsbeteende. De kan få det att se naturligt ut. En upprepning, till exempel att gå tillbaka över en tröskel, kan maskeras som att man "glömde" något.

Även Andreas Strömblad blev duktig på att dölja sitt tvångsbeteende. Men efter ett halvårs tid förstod hans mor att något var fel med hennes son.
– Hon tog mig till en psykolog. Det hjälpte lite för stunden.

Tvångsbeteende kan förändras över tid. Skifta fokus. När en människa kommer i puberteten ökar självinsikten – hur ser jag ut? Vem är jag? För den 13-årige Andreas Strömblad resulterade denna process i att han insåg att han avskydde sig själv.

Ett självhat som han fann lindring för genom manisk, skoningslös löpträning, kombinerad med svältdiet.

Kände eufori

Detta nya tvångsbeteende resulterade till en början i att han tyckte bättre om sig själv – hans kropp såg ju bättre ut.
– Jag kände eufori när jag sprang, men för att nå den känslan krävdes att jag pressade mig mer och mer för varje gång. Och ju mindre jag åt, desto bättre mådde jag.

Till slut bröt han sitt matförbud. En dag kom han på sig själv med att frossa.
– Plötsligt bara tryckte jag i mig glass, bröd, yoghurt, flingor, godis, choklad, allt. Sedan fick jag dåligt samvete och gav mig ut och sprang direkt efteråt. Men det gick så klart inte. Jag mådde illa och fick avbryta.

Han kom på att han kunde kräka upp all maten efter frosserierna.
– Jag tyckte inte om att kräkas, men insåg att det var en bra metod. Jag kunde fylla på med mat igen. Jag stannade hemma från skolan för att äta och spy flera gånger om dagen.

Andreas Strömblad har sedan tioårsåldern åkt in och ut på behandlingar. Först för sitt tvångsbeteende och sedan högstadieåren för sina ätstörningar. Hans skolgång har påverkats negativt, liksom de arbeten han haft.

Skillnaden idag jämfört med tidigare är att han har en stark motivation att kämpa mot sin sjukdom.
– Tidigare har jag spelat med läkare och psykologer, låtsats som att jag tog till mig det de sa, men hela tiden tänkte jag ”ja, ja, låt mig bara komma härifrån, så jag kan fortsätta med mitt hetsätande”. Det var ju det enda jag kände till som lugnade mig. Om jag inte hade det, vad var alternativet? Vad skulle jag göra i stället?

Den känslan, den där frågan, finns där fortfarande: Vad gör jag i stället? Vem är jag utan tvånget? Utan hetsätandet?

Ond cirkel

Men nu går det äntligen åt rätt håll, påpekar Andreas Strömblad. Han ser orsaker och konsekvenser allt tydligare genom att koppla tvångsbeteende och ätstörningar till händelser i sitt liv som inverkat stressande på honom, som till exempel föräldrarnas skilsmässa, som han tog på sig skulden för, eller egna relationer som brustit.

Han ser den onda cirkeln när han inte kunnat fullfölja anställningar eller utbildningar på grund av sin sjukdom – misslyckanden som i sin tur studsat tillbaka och förvärrat sjukdomen ytterligare.

Andreas Strömblad reser sig från bänken på RF Bergs plats. Han ska åka tillbaka till avdelningen där han är inlagd. Han är 1,75 lång och väger runt 60 kilo. Han ser ut som den han är – en musikintresserad ung kille som lirar gitarr.

Hur mycket vägde du som minst?
– 41 kilo.

Han tror att tvångsproblematiken kommer att förfölja honom resten av livet, men han lär sig för varje dag hur han bättre ska göra motstånd, hur han ska uthärda osäkerheten och oron utan tvångsbeteende, vare sig det gäller förnedrande upprepningar eller förnedrande ätstörningar.

– Att skriva en bok var ett steg på vägen. Och så har jag sökt in på en musikutbildning. Jag blev antagen på en sådan en gång, men tvingades hoppa av.

Publicerad 11 June 2015 09:00