Krönika: "Jag låg fullständigt paralyserad i min säng"

Ebba Berggren om hur en oskyldig händelse fick tankarna att rusa

KRÖNIKA. Jag vaknade av en smäll i natt, en smäll så hög att jag trodde någon stod med knallpistol i badrummet som ligger cirka tre meter från min säng. Eftersom jag bor i Malmö kan det hända att mina vanföreställningar späddes på, ryktet i denna stad består till stor del utav sprängningar, gänguppgörelser och våldtäkter. Trots detta har jag aldrig varit rädd och jag har alltid försvarat staden patriotiskt.

Men i natt tog jag tillbaka allt jag sagt och så tänkte jag “nu händer det”. Och där låg jag i sängen spänd som en fjäder och försökte lokalisera fler ljud. Jag var fullt övertygad om att någon brutit sig in i lägenheten och bestämt sig för att starta upp med en rejäl knall och skrämma upp mig ordentligt inför nästa strategidrag.

Då plötsligt hörde jag hur det rasslade till i köket, någon öppnade upp frysen och jag kunde urskilja i mörkret hur frysdörren långsamt smög sig upp. Jag frös till is och började nu ångra all min skepsis gentemot det paranormala för det skulle jag kanske nu få äta upp. Det stod nämligen ingen i mitt kök vad jag kunde se, om inte någon hade lagt sig under köksbänken för att invänta mig.

Jag låg fullständigt paralyserad i min säng, handlingsförlamad och inkapabel till att sträcka mig efter telefonen. Efter en stund kom en ny smäll, som att någon kastade ett hårt föremål med all kraft i golvet. Var det ett tillhygge som gärningsmannen tappade i ren frustration över att jag inte gått upp än för att se efter vad som hänt? Var det ett sätt för förövaren att locka till sig en reaktion från min sida?

Nu var jag nära på att brista och samtidigt insåg jag att under krissituationer är jag inte den som agerar utan snarare ligger still och hoppas på det bästa. Jag började nästan acceptera tanken på att något otäckt strax skulle hända men tackade mig själv för 27 fina år och ett eventuellt medlemskap i “Club 27”. Eller nej det gjorde jag inte alls utan det är nog snarare en romantiserad efterkonstruktion.

Jag hade komplett panik och jag kallsvettades om vartannat. Och så där låg jag och tänkte, jag spekulerade och höll på att tappa förståndet. Jag lyssnade efter fler ljud men resten av natten förblev knäpptyst.

När väckarklockan äntligen ringde insåg jag att nu var det bara att ta tjuren vid hornen och möta verkligheten. Jag lyckades stänga av larmet och tände lampan, det var fortfarande kolsvart ute. Frysdörren stod fortfarande på vid full gavel och jag smög mig sakta upp med telefonen i handen redo att ringa polisen. Och då ser jag vad som höll mig vaken halva natten, vad som fick mig att fundera över stora livsfrågor och spekulera kring förrädaren och hans motiv.

En läskburk.

Jag hade kvällen innan ställt in en läskburk i frysen och nu hade sprängts med sådan kraft att frysdörren inte klarade trycket och gav ifrån sig en smäll som påminde om en mindre explosion. Och därefter lyckades jag likt en amatörmässig kriminalare (ett otal brottsdokumentärer har satt sina spår) reda ut smäll nummer 2, det var när läskburken föll ur frysen och som där och då fick mig att tänkta på otäcka tillhyggen och redskap.

Förlåt Malmö för att jag tvivlade på dig trots allt som händer i vår stad, förlåt på att jag tvivlade och förlåt för att jag trodde att något så fånigt som en läskburk var en av explosion och skyllde detta delvis på dig. Fortfarande förblir du min trygga stad.

Publicerad 14 December 2018 00:00