Missa inte:

ANNELIE NORÉN

 Tipsa en vän    Skriv ut    Dela

VARDAG. Sommar och semester blir till höst och vardag. Många ska skola in sitt barn på förskolan. Det kan bli en tuff tid för både barn och vuxna. Familjelivs barnpsykolog Margit Ekenbark svarar på de vanligaste frågorna.

Hur förbereder vi dottern inför förskolestarten?
"Vi har en dotter som är 14 månader och hon ska börja på förskola när hon är 16 månader. Vi har aldrig haft barnvakt till henne mer än kortare stunder då jag varit hos tandläkare, frissan med mera. Kommer detta göra att mitt barn får det svårare att anpassa sig till förskolan? Vi har inget behov av att lämna vårt barn, utan tycker det är kul att göra saker tillsammans hela familjen och hon är lätt att ha med sig. Egentid får vi varje kväll eftersom hon länge haft goda sovrutiner. Vad är din syn på detta? Gör vi vårt barn en otjänst genom att inte vänja henne vid barnvakt?" / Lisas mamma

Svar från barnpsykologen:
Om ni med gott resultat haft barnvakt till er 14-månadersdotter när det känts befogat så verkar det inte finnas någon anledning att träna henne specifikt på detta inför förskolestarten. Har hon dessutom vana att umgås med andra barn i sin egen ålder är det naturligtvis en fördel. Något man kan göra tillsammans med henne till exempel på öppna förskolan. Förskolestarten inleds dessutom alltid med en inskolningsperiod, som är till för att ge henne en så bra invänjning som möjligt i att vara borta från sina föräldrar och att umgås med andra barn. Eftersom hon ännu är så pass liten är det helt naturligt att hon tillbringar större delen av med föräldrarna. Självständighetsutveckling är inget som behöver forceras fram. Den kommer med tiden och med förstående bemötande från alla vuxna i hennes gamla och nya omgivning. Lycka till! Margit Ekenbark

Kan förskolan försämra anknytningen?
"Min dotter är ett och ett halvt år och började på förskolan för två månader sedan. Nu är jag orolig över att anknytningen mellan oss ska ta skada av tiden där. Hon är på förskolan femton timmar i veckan. Jag vill såklart hennes absolut bästa och som förälder har man en ständig oro över att göra fel. Finns det någon anledning för min oro och är det något speciellt som jag bör tänka på? Jag vill också tillägga att det går jättebra för henne, personalen upplever henne som trygg och när hon kommer hem berättar hon om vad som händer på förskolan, pratar om de andra barnen samtidigt som hon skiner som en sol.
Tacksam för svar!"
Camilla

Svar från barnpsykologen:
Anknytning är inte ett statiskt begrepp som ser likadant ut under hela barnets uppväxt, utan det är en kontinuerlig process som ändrar karaktär i olika utvecklingsstadier.
En ett och ett halvt-åring är mogen att vara med andra vuxna och barn under ganska många timmar i veckan under förutsättning att barnet sedan får komma till mamma eller pappa. Anknytning är att kunna lita på att de viktigaste personerna i livet finns kvar även när jag inte ser dem. Förmågan att hålla kvar bilden av mamma och pappa i sitt inre ökar ofantligt under barnets första år. Genom att mamma eller pappa hämtar och lämnar varje dag tränas den inre förmågan upp. Ofta kan det vara minst lika svårt för föräldern vid de första separationerna som för barnet.
Men var lugn anknytning är en ömsesidig process och ibland får föräldrarna hjälpa barnen med att skiljas på ett bra sätt och ibland är det barnen som ligger ett steg före.
Hälsningar
Margit Ekenbark

Vår son leker inte med någon på dagis!
"Vår son är snart två år och har gått två månader på dagis. För ett par dagar var det utvecklingssamtal med dagispersonalen. De berättade för oss att han inte försöker ta kontakt med de andra barnen utan att han sitter själv och leker med någon bil. Och bryr sig inte om att det springer omkring 15-20 andra barn runt honom. Han är näst minst och har varit sen på det mesta. Börja krypa vid ett år och gå vid 19 månader. Han kan inte säga många ord, mest mamma, eja (välling) och pappa. Hemma är han en jättego kille som älskar att träffa våra kompisar och släktingar. Är social och vill gärna leka, gosa och busa. Är så ledsen att han inte har några kompisar att leka med på dagis. Vad kan vi göra?"
Hälsningar orolig mamma och pappa

Svar från barnpsykologen:
"Jag tycker att ni ska sluta att vara ledsna och oroliga för er lille pojke. Det hjälper varken honom eller er. Jag är inte alls säker på att det finns någon anledning till att vara det heller. På din beskrivning låter det som om er pojke har varit lite sen i sin motoriska utveckling. Detta betyder inte att det behöver fattas något när det gäller talet eller den sociala utvecklingen. Din beskrivning av hans talförmåga motsvarar precis vad man väntar sig av ett barn i hans ålder. När det gäller hans brist på kontakttagande tycker jag att det verkar högst normalt för en så liten kille i en stor grupp. I den åldern leker inte barn med varandra, de leker själva eller bredvid andra barn. Men eftersom gruppen är så stor är det inte konstigt att han drar sig undan lite."
Hälsningar
Margit Ekenbark

Publicerad: 23. augusti 2012 00:18

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare