Insänt: Politikerna bäddade för blodbadet i Malmö

INSÄNDARE.

Nu veckorna efter massakern i Malmö kretsar förklaringarna kring alltifrån skola, polis, föreningsliv och invandring. Sossarna vill öka ”samverkan” med föreningar. Moderaterna vill sätta upp kameror överallt utom på de offentliga toaletterna. De befinner sig båda i mörkret och skjuter vilt.

Av
Nils Littorin

Kommunistiska partiet Malmö

Det är precis som att varje mord, varje ny gruppvåldtäkt och skottlossning för kommunpolitikerna kommer som blixtrar från klar himmel. Jammeh är ”arg” och Tegnhammar (m) ”vädjar om hjälp” till regeringen.

Det kommunens politruker vägrar erkänna, att våldet är konsekvensen av årtionden av såväl kommunalt som nationellt vanstyre, blir för Malmöborna alltmer uppenbart. De kraftfulla åtgärderna som behövs sättas in uteblir, oavsett vilken politisk färg det är på regeringen.

Men om politikerna från S till M, år 2008 kunde upprätta en nationell krisplan för att rädda bankerna undan hotande konkurs, varför ingen krisplan för att rädda en blödande stad?

Samtidigt håller allmänheten på att anpassa sig till våldet. Man reagerar genom att bli mer försiktig. Mer misstänksam. Många flyttar ut, bort från problemen och de utsatta områdena, till kranskommunerna, eller till den västra ”sunny side of town”.

År 2004 för nu 14 år sedan, knivskars en populär idrottsledare i Rosengård, Sedat Haxhiu, till döds. Han mördades efter att ha försökt avstyra ett bråk. Folket var i förtvivlat uppror. En spontan demonstration på 700 personer drog fram genom Rosengård. Jag var där. Stadsdelspolitikern Andreas Konstantinidis (S) ställde sig upp i en överfylld Rosengårds sporthall och började rabbla en typisk malmöitisk politiker-ramsa. Om välfärd. Om så kallade satsningar, projekt och ”samverkan”.

När han var klar tog jag första frågan: ”Varför la du ner Ungligas fritidsgård? Du vet väl hur mycket den betydde för ungdomarna i området? De anordnar teater, firar svenska flaggans dag, varje vecka kommer 50-60 ungdomar dit. Fastighetsägaren har ställt upp med en amfiteater på gården. Varför lägger ni ner när det behöver byggas?”

Sossen blev ställd. Att han själv möjligen bar en del av skulden för segregationen, för våldet, för att slå undan benen för de unga hade inte föresvävat honom. Men publiken applåderade mitt inlägg.

En fritidsgård mer eller mindre hade måhända inte stoppat våldsvågen i Malmö. Men nedläggningen av Ungligas fritidsgård, ursprungligen ett initiativ från föräldrar i området, kan symbolisera den genomfalska socialdemokratiska politiken. Med ena handen har de drivit på för en extremt liberal migration. Sedan 1980 har 2,3 miljoner uppehållstillstånd beviljats. Sju procent av dessa har varit flyktingar, resten har kommit hit av andra skäl. Samtidigt har Socialdemokraterna och övriga partier omöjligjort en integration av stora grupper invandrare. En medveten politik för ghettoisering.

Låt mig bara nämna några av slagen mot invandrartäta arbetarområden: nedläggning av offentliga fritidsgårdar, friskolesystemet har enligt samstämmiga forskningsrapporter lett till ökad segregation. religiösa friskolor som dess kanske mest motbjudande element. En marknadsstyrd bostadspolitik via MKBs så kallade ”Malmömodell”.

När sossarna på 90-talet gjorde gemensam sak med de borgerliga och övergav målet om full sysselsättning, ökade de samtidigt invandringen av människor med låg utbildning kraftigt. Vad är det väntade resultatet? En etniskt färgad utslagning på arbetsmarknaden där hälften av asylmigranterna saknar arbete 8 år efter de kommit till Sverige. Malmös Massarbetslöshet på 15% drabbar särskilt hårt nyanlända migranter som cyniskt utnyttjas i den svarta sektorn.

Istället för en rejäl upprustning av miljonprogrammen har den västra sidan av stan med mångmiljardbelopp från kommunen förvandlats till ett reservat för överklass, kontor och evenemang. Här skapas mängder med arbeten för högskoleutbildade.

Men industrijobben som var hjärtat i Malmös blodomlopp, avvecklas i rask takt av giriga kapitalister, helt utan minsta protester från kommunhuset. I vissa fall, som med vindkraftstillverkningen i hamnen, har kommunen rent av tvingat bort industrin.

Samtidigt som Malmöpolitikerna gjort sitt bästa för att påskynda förvandlingen från välmående industristad till en av Sveriges fattigaste kommuner har de också tagit emot oproportionellt många migranter. Jämfört med Vellinge och Lomma är skillnaderna enorma. Även detta en orättvisa skapad under såväl socialdemokraterna som borgaralliansen. Man slår effektivt undan benen på de som kommer hit, ger dem passiviserande bidrag istället för ett riktigt jobb med kollektivavtal.

Ur segregationens förnedrande tillvaro, med växande klassklyftor och med hjälp av internationella förgreningar ner på Balkan och Mellanöstern skapas en perfekt grogrund för kriminalitet. EUs öppna gränser tillåter smidig import av vapen och knark.

Polisens kris under en inkompetent ledning och New public management har samtidigt växt och påminner om sjukvårdens. Alltfler poliser väljer att sluta. Det brottsförebyggande arbetet blir om Intet och anmälningarna samlas på hög eller avskrivs.

Det känns ibland som att de kriminella nätverken kan operera ostört, nästan skrattandes åt de som fortsätter leva laglydigt i Malmö. Massakern utanför internetcafét vid Värnhem ägde rum bara ett kvarter från själva Polishuset.

De periodvisa blodbaden på öppen gata är ingen slump. De kriminella gängen suger sin näring ur en alltmer liberal narkotikapolitik och ur bristen på positiva alternativ för ungdomar i utsatta områden. Nyliberala misslyckanden såsom privatiseringen av LSS och arbetsmakrnadsåtgärder öppnar upp dörren på vid gavel för slipade gangsters att roffa åt sig skattepengar.

Den extremt liberala och klassorättvisa Migrationens baksida stavas hemlöshet, arbetslöshet och svart ekonomi.

Den sociala misären lyser med sin frånvaro i Vellinge och Lomma. Moderaterna vill att arbetarstaden Malmö ska öppna sitt hjärta för de som tar sig genom EUs öppna gränser, men stänger själva porten till sin egen kommungräns! Så ser överklassens cyniska migrationspolitik ut.

En röd, okorrumperad och orädd arbetarrörelse kan stoppa den rödgrönblåa rörans katastrofala politk.

Nils Littorin

Kommunistiska partiet Malmö

Publicerad 12 July 2018 15:00